I dag har jag klättrat i träd. Vår lilla stallkatt Eddie kom inte in i går kväll när jag kvällsfodrade. Det brukar han alltid göra. Han har varit ute en natt tidigare, men då var det betydligt varmare. Jag hoppades att han hade hittat något bra ställe i kylan. Vid lunch i dag ringde Emmy, som bor här och jobbar i stallet, och berättade att Eddie satt högt uppe i ett träd och jamade. Vi försökte locka ned honom men han vågade inte klättra ned. Stammen var isig och hal. Jag släpade dit en lång stege och, höjdrädd som jag är, klättrade jag upp så långt det gick. Eddie klättrade ned via mitt huvud till axlarna, och så tog vi oss ned. Väl nere hoppade han direkt ned på marken och kissade, länge.... Magen kändes tom. Han har alltså suttit i trädet i natt i nedåt -10 grader. Sedan kröp han ihop i min famn, spinnande. Vi tog bilen till stallet där han fick komma in i sin uppvärmda sadelkammare till mat och korg. Han kastade sig över maten. Lite vardagsdramatik. Men Eddie är numera allas mascot i stallet.

 På eftermiddagen var det Malpicas tur att träna med kapsonen och longerlina. Hon tyckte också att linan var irriterande och jobbig när den satt på nosryggen.

Hon är ju en lite tuffare sort, så henne får jag lirka med och berömma mycket när hon gör rätt. Hon blir lätt irriterad när hon inte förstår, och man pressar henne. Men å andra sidan kan taket ramla ner utan att hon bryr sig. Kapsonen fungerade i alla fall bra även på henne. Jag lyckades till och med få henne att göra öppna i skritt längs långsidan. Att ge efter och böja huvudet åt sidan var svårare att förstå, men efter några försök satt även det. Det är en säkerhetsdetalj som jag har lärt mig inom westernvärlden. Ett säkert sätt att få stopp på en häst i alla lägen, om den har lärt sig att ge fter och böja huvudet åt sidan.  Att kunna det är bra till mycket annat också. Stretching bl.a

I dag tränade jag och Carrera på longering med kapson. Hon har inte provat det förut, och tyckte att det kändes konstigt med longerlinan ner över nosen, men hon vande sig fort. Hon var jätteduktig i dag. Gnäggade inte efter kompisarna utan var helt koncentrerad på det vi skulle göra. Hennes konstiga brunstperiod verkar vara över. Vad lätt det är med kapson att få hästen att jobba i rätt form. Jag har inte gjort det på ett tag. Hon sänkte automatiskt huvudet och jag kunde lätt ställa henne inåt på en liten volt och få henne att trampa under sig.

Vi tränade också på eftergift när jag tog i linan för att böja henne.

På eftermiddagen var jag ute i stohagen och tog några bilder innan solen försvann och den stora kalla dimman kom. Det kändes som om någon drog ett kallt täcke över alltihop. Det var i alla fall väldigt fridfullt i hagen.

Harapienta har blivit kompis med vår inackordering Diva. Dom står gärna tillsammans och funderar över livet.

Carrera och Harina gick och krafsade fram lite gräs.

Malpica börjar få lite mage. Hon är dräktig med Sevillano. En mycket spännande kombination.

Harapienta och Harina hade något viktigt att prata om.

Det blir dåligt med bilder nu. Det är så trist ute. I dag fick jag besök av en trevlig familj som trotsade det tråkiga vädret och kom för att titta på PRE-er. Det var tappert gjort. Dom hade åkt till Spanien i somras för att titta runt lite på några stuterier. Och vad hände? Dom förälskade sig i ett sto förstås och köpte henne.

Som uppfödare så undrade jag lite buttert varför dom började leta i Spanien, när det finns så många i Sverige. Dom är alltså helt nya inom rasen och kan inte mycket ännu. Svaret blev att man får se så många hästar hos varje uppfödare att det är lättare att välja då. Jag kan förstå det, men hu vad lätt att bli lurad. Nu tycks dom ha haft tur och fått tag i en frisk och sund och trevlig häst av just den typ dom sökte, och som dottern i familjen klarar att rida utan problem. Roligt att höra.

Nu ville dom i alla fall se lite fler PRE-er och lära sig lite. Dom fick förstås se Sevillano, som älskar att visa upp sig och låta sig klappas. Dom andra hästarna gillar ju också besök i hagen och Johannas Prissan charmade dottern totalt. Tack för ett trevligt besök Jonas, Eva och Sara!

På eftermiddagen fick Harapienta ett pass long reining i ridhuset. Vi gjorde öppna åt båda håll och för första gången skänkelvikning på diagonalen. Hon verkade riktigt stolt själv och sög i sig allt beröm hon fick. Sedan tittade vi en stund på Åsa, som har börjat jobba med Baturra för att förbereda inridning.

Den här veckan har det blivit mycket kontorsarbete. Momsredovisningsmånad. Man sparar ju en del arbete till sista dagarna. Vädret har inte varit så trevligt heller, så det har inte blivit så mycket arbetat med hästarna.

I dag fick i alla fall både Carrera och Harapienta jobba lite. Natalie fick longera  Carrera en stund och sedan sitta på henne medan jag höll i longerlinan. Hon provade att styra lite och göra halt och gå framåt. Styrningen var väl inte helt klockren men det gick. Hon fick skritta på fyrkantspåret och på volter. Det går hur bra som helst. Carrera var lugnare i dag när hon hade sällskap också.

Harapienta har jag fått börja om lite med. Efter sommarens uppehåll blev hon spänd vid ridningen och oturligt nog åkte den bomlösa sadeln runt vid ett tillfälle när jag skulle sitta upp. Det var riktigt otäckt tyckte hon. Nu tar vi det mycket lugnt och försöker bygga upp förtroendet igen. Hon är ju så väldigt trygg i all annan hantering, så det skall nog gå bra.

I går åkte Caliente härifrån. Han är ett stort halvblod på 2 år och 170 cm. Han har varit inackorderad i vår lösdrift. I stället kom en ettårig fuxkille från samma ägare och flyttade in i lösdriften. Jag har bestämt mig för att bara ha ettåringar där i år. Det blir lugnare när dom är ungefär lika stora.

Och i dag åkte Campitor härifrån, den treåriga Fredriksborgshingsten. Honom klappar mitt hjärta extra för. Och tänk vad snälla hästar är. Det kom en transportör och hämtade honom nu sent i kväll, och han går snällt med ut i mörkret och upp på den stora lastbilen. Han såg lite ängslig ut men sade ingenting utan bara följde med.

I dag har Natalie suttit på Carrera. Som väntat inga problem. Jag var lite betänksam, för Carrera var väldigt upprörd över att jag hämtade in henne ensam från hagen. Hon gnäggade efter kompisarna och ville inte gå till ridhuset. Så småningom lugnade hon ner sig så att vi kunde jobba lite. Hon gick runt lite med Natalie på ryggen. Det fick räcka för i dag. Kameran låg i fickan och jag glömde ta bilder   .

I går fick Carrera sadel och träns och lite jobb i ridhuset igen. Hon var jätteduktig. Jag gick och styrde henne med tyglarna på volter åt båda hållen, gjorde halt och ryggade. Inga problem. Jag slutade med att hänga lite på henne. Hon stod som en klippa. Det värsta var förstås reflexerna på benen. Dom gillade hon inte, gick och lyfte benen högt ett bra tag.

I dag sken solen och det var -4 grader. Fölungarna var pigga och busiga. Joyero roade sig med bollen och Invicta for runt i stora cirklar.

Joyero är alltid lite försiktigare.

Den här veckan har jag varit förkyld och bara gjort det nödvändigaste. Därför har det inte funnits mycket att skriva om.

Carrera har brunstat i över en vecka och är inte riktigt sig själv.  Hon är stökig i flocken och piper så fort någon kommer i närheten. Hoppas att det ger sig av sig själv. Hon brukar normalt aldrig göra något väsen av sig.

Jag letade i bland gamla papper i dag och hittade några bilder på min älskade arab Nachir. Vi hade så mycket roligt tillsammans. Jag red distans och western på honom. Han var en stor rejäl fux med mycket Crabbetblod. Tyvärr fick jag ta bort honom på grund av en gammal skada som började besvära honom allt mer.

Åh, vad jag saknar honom fortfarande.

Den här bilden är tagen av arabfotografen Anette Mattson på arab-SM i Western.

Sevillano har blivit lite bortglömd ett tag. Det har varit så mycket med stona. Han har varit lite tjurig och nonchalant mot mig på grund av det. Om inte jag bryr mig om honom så behöver inte han bry sig om mig, tycker han. Dom sista dagarna har han fått lite extra pyssel och uppmärksamhet i alla fall. I går tränade vi lite med långa tyglar. Först löslongering, som vanligt, så med lina och till slut långa tyglar.

Han var som en ängel. Lyssnade på allt jag bad om och var helt focuserad på det vi gjorde. Öppna, omväxlande mot och från väggen. Skänkelvikning åt båda håll. Även om han var lite stel och inte helt i form så gjorde han det så bra han kunde.

Det var jätteroligt. Vi var båda jättenöjda efteråt.

Jag måste visa några tappra små växter i trädgården. Trots att vi har haft ner till -7 grader så är det några som inte vill ge sig.

Violer och persilja som har spritt sig tillsammans.

Och Mossfloxen som har börjat blomma om nu i oktober.