Ja,  jag har  i alla fall ridit en liten stund. Helena var här  och red Sevillano med bara ridkapson. Det går jättebra. Men han är lite försiktig och ibland törs han inte riktigt lita på att det inte skall göra ont i munnen. Han slappnade av efter en stund och det såg riktigt trevligt ut.

Till slut blev jag så ridsugen att jag inte kunde hålla mig. Det var 7 veckor sedan jag satt på honom sist. Åh vad mysigt det var. Jag har ingen styrka ännu i min högerhand, men vad gör väl det när man sitter på en PRE. Mmmmm! Det var lite knepigt när jag skulle av. Jag fick ta stöd med armbågen på  sadeln.  Men det gick. Sevillano var snäll och stod blick still medan jag krånglade mig ner.

Han är så go min kompis.

Nu har jag fått en tid hos hästtandläkaren för att kolla Sevillanos mun. Om en månad. Tills dess blir det bettlöst som gäller. Skönt att få honom kollad i alla fall.

Vi har också bokat tid med en equiterapeut för Malpica. Det blir redan nästa vecka. Innan jag fortsätter hennes träning vill jag kolla hennes rygg och bakdel. Misstänker att det kan finnas någon orsak till att hon har sparkat mot mig några gånger. Det är inte likt en PRE att göra det.

I morgon skall mitt gips tas bort. Åh, vad skönt det skall bli. Det tar väl att tag innan handen går att använda som vanligt, men bara att slippa den stora klumpen blir en lättnad.

Jag längtar efter att få frisera och göra hästarna fina. Just nu ser dom ut som ett gäng vilda islandshästar (inget ont om islandshästar, men dom här skall inte ha sådan man). Och att rida Sevillano, som jag inte har gjort på en och en halv månad nu. Och att rida Iliada innan hon blir för tjock. Och att ta ned fölisarna till ridhuset och se hur dom rör sig. Vad jag har saknat allt detta. Det kunde ju varit värre problem, men jag längtar.

Jag fick en färsk bild på en av Sevillanos avkommor som föddes i somras, Mingan, mamma är varmblodstravare. Han ser fin ut och verkar ha ett mycket trevligt temperament.

Mingan bor på Åland.  

Just nu har vi drabbats av en förkylningsepidemi här på gården, inte svininfluensan tack och lov. Jag var först ut i början på förra veckan. Har jag smittat alla  ? Sedan har den ena efter den andra insjuknat. Måtte nu inte vikarierna bli sjuka innan dom ordinarie är friska igen, och här går jag med min gipsade hand och kan inte hjälpa till med stalljobbet. MEN hästarna är friska allihop. Ja, det var förstås en av inackorderingarna som blev skrämd i går och hoppade (kravlade) över ett järnrörstaket och skrapade båda bakbenen. Han blev stående instängd mellan två hagar tills vi kunde hjälpa honom ut därifrån, stackarn. Han är lite öm och svullen i dag, men det går nog över snart.

Vintermörkret vore bra trist om vi inte hade sådana här glädjeämnen. Sju hästar med ryttare var på plats under fredagen. Ja det skulle ha varit åtta, men en hade skadat en hov och fick stanna hemma. Matte Linda kom hit och tittade i alla fall.

Och Sevillano hade ingen ryttare, för jag kan inte rida med min skadade hand och medryttaren Helena låg hemma jätteförkyld, men Sevillano deltog ändå med Paulo på ryggen   . Tyvärr kunde vi konstarera vad jag har misstänkt ett tag, att  Sevillano har fått problem med munnen igen. Han försöker undkomma bettet på vänster sida. För ett år sedan började  han krångla på olika sätt. Jag fick honom kollad på Ulltuna och det plockades bort rester av en vargtand. En bit satt kvar i käken men gjorde ingen skada då. Nu har nog den lossnat, så det blir ett nytt besök där.

Vi hade också besök från Åland. Karola som har en liten avkomma efter Sevillano satt här och drömde om den dag när hon deltar med sin Mingan.

Här är några av fredagens deltagare. Tyvärr var ljuset i ridhuset lite svagt för min kamera så det blir inte många ridbilder.

Först ut var Elisabeth och Amanda. Det är så roligt att se hur bra dom två passar ihop. Dom är så trygga med varandra.

Så en bild på Åsa med Pronette, holländsk Gelderländare,  som också verkar trivas jättebra ihop.

Här är Pernilla som red treåriga frieserstoet Mintje åt Kerstin som för dagen var lite skadad. En jätttesöt häst men med en del egen vilja.

Och till slut Sevillano och Paulo som lyckades genomföra  ett rejält träningspass trots munproblemen.

Ja så blev jag jätteförkyld när jag kom hem och orkade nästan ingenting ett par dagar. Här kommer i alla fall några bilder.

Vi såg en del jättestora ston och hingstar, som inte bara var låmgbenta utan grova också.

Det fanns också maffiga svarta hingstar. Hoppas att det kommer någon till

Sverige snart, jag behöver en till mina svarta ston.

Och så alla dessa färger. Den här var väl söt.

En bild från Alta Escuela klassen.

Och en bild på ett körekipage från kvällsshowen.

Ja man kan fortsätta hur länge som helst. SICAB är fantastiskt, i alla fall om man är PRE-nörd.              

Ja så var det över för den här gången. SICAB är fantastiskt, och det blev inte mindre spännande när vi hittade två nära släktingar där. Sevillanos helbror som heter Sevillano XLI var med och han gick vidare till final. Han slutade på en hedervärd tiondeplats. Visst är dom lika bröderna.

Den andra släktingen var Gumiel, helbror till Jubon. Halvbror till Malpica och farbror till Carrera. Han tävlade dressyr och kom trea i Prix St George.

Jag skall plocka fram mer bilder senare. Vi gick upp kl 4 i morse för att flyga hem, så det blir inte mer i dag. 

Ja då är det äntligen dags att bege sig till SICAB. Vi skall passa på att åka och titta på lite andra hästar också när vi ändå är där.. På torsdag får vi se Donoso som blev Champion på Strömsholm i år. Han blev alltså inbjuden att tävla på SICAB. Några till blev det, men det är ju ingen liten sak att åka ner och tävla i Spanien, så alla har ju inte möjlighet.

I går red Helena Sevillano. Dom börjar hitta varandra bättre och bättre. Helena

skall rida honom när Paulo Bastos kommer nästa gång.

Jag sorterade lite gamla bilder och hittade dom här, som visar att på den här gården får hästarna lära sig arbeta tidigt. Den svarta är Amanda (numera 4 år) och den bruna är Kalle (nu 1,5 år och i travträning).

I brist på nya fräsha bilder och intressanta händelser i höstmörkret, blev jag inspirerad av Ann-Britt med Gustavsborgs PRE som berättade i sin blogg om hur det kom sig att hon började med PRE.

Här kommer nu min historia i korthet.

När jag skulle köpa min första häst hade jag fått för mig att jag skulle rida distans, och valde lämplig häst till det. Det blev en arab. En stor och ganska grov fux som hette Nachir. Han är fortfarande "hästen" i mitt liv. Vi tävlade distans i några år, började sedan med western och tävlade i några år tills han fick problem med ett bakben. Det blev trots all anlitad expertis aldrig bra och jag började bl a träna akademisk ridning, då jag hade hört flera som hade ridit sina hästar friska på det sättet. Det lyckades nu inte utan till slut fick jag lov att ge upp och låta honom somna in, min tappra vän. Vi hade haft mycket roligt tillsammans.

Medan vi tävlade western ville jag ha en påläggskalv av mer westerninriktat slag, och köpte ett 6 mån paintstoföl som jag döpte till Pocos Lucky Lacey. Innan

hon hade hunnit växa upp hade jag alltså blivit intresserad av akademisk ridning så hon tränades redan från början både i western och akademiskt. Lacey och jag tävlade i alla fall en hel del western (på lägre nivå).

När så Nachir fick sluta sina dagar hade jag blivit mer intresserad av den akademiska ridningen och ville ha en häst som hade lite lättare för den typen av arbete och valet föll slutligen på en PRE. Nu inköptes Iliada 3 år gammal.

På den vägen är det. Iliada är nu vårt stamsto här på Seglinge. Hon har blivit mormor i år och hon blir bara finare för varje dag som går. Det var en lite krokig väg som ledde hit, men roligt har det varit och ännu roligare skall det bli hoppas vi.

Foto Elke Hartmann